Kristins ingenting: januari 2010

1.31.2010

Stockholm har blivit kallt...

Tog tåget till hufvudstaden, förseningar och så sjukt mycket folk, jag dog.

Sen var jag på kalas i min nya kjol. Jag var så fin att jag dog.

Lördag och fika på chokladfabriken med Karin och Lova (fresh out of Umea) samt Hannes och Bea (utanför bild). Åt så mycket choklad att jag, just det, dog.

På kvällen spelade vi monopol.

Karin och Lova var på samma lag.

Suddig vinnare.

Jag var, som alltid, båten.

Början på mitt lilla imperium som gav mig en andraplats. Vann inte = dog.

För övrigt var det snorkallt i Stockholm, polarkyla kallade dom det på löpsedlarna. Där av rubriken.

1.29.2010

Multimedia message

Vi fikar, gör ritningar på sovloft och har det allmänt bra. Snart drar jag till Stockholm.

På väg hem från skolan går jag igenom området (där jag misstänker) att Uppsalas alla rika pensionärer bor. Det kryllar iallafall av pensiosar med pälsar och tjocka kappor och alla har bil. Nya fräscha bilar och dom kör som galningar. Gamla människor + bil = epic fail. Så nu ringer väl snart PRO och gnäller men, hey, det är smällar man får ta.

Multimedia message

Liveblogg: alla rätt på läxan!

1.27.2010

1.26.2010

Dagens jag - och gänget som ser till att man får i sig lunch

Christian spexar

Att panera halloumi är roligt

men kladdigt!

Jag och Orkan hade färgmatchat, helt oavsiktligt.

Gulligaste tjejen avslutade kalaset med en halv semla.

Sen blev det plugg för hela slanten och snipp snapp slut, så var sagan slut!

1.23.2010

Dagens jag - rödvinsläppar och hög självkänsla, vilken kombo!

In the rear view mirror

2007-02-20

Naima, min äldsta och bästa vän, hälsade på. Jag bodde på språkgränd med Mark och Fredrik, vi hade vidriga röda tapeter och ett extremt fult köksbord. Det var i Februari så jag bjöd på semlor. Jag och Naima hade inte setts på länge så vi hade mycket att ta igen. Hon berättade att hon och Henrik letade hus och sen smög hon lite försiktigt fram att dom skulle ha barn. Jag smällde näven i bordet och svor väldigt högt. Så här i efterhand kan jag tycka att det var en väldigt konstig reaktion men jag blev bara så väldigt chockad. Sen blev jag så himla glad att jag inte kunde sluta le som ett fån. Ungefär ett halvår senare föddes Tristan, the love of my life, men det är en annan historia.