
Standing man och jag, 2008.
Jag har suttit och tittat bakåt i min blogg, ungefär två år. Gud vad jag saknar den tiden. Jag var så glad. Livet var så enkelt och tryggt och fullt av kärlek. Jag saknar Ålidhem. Jag saknar Frida att bara sitta med henne, dricka en kanna kaffe och veta att hon alltid fanns nära. Jag saknar alla tjejerna. Jag saknar festerna. Jag saknar Mark. Jag saknar Minmin och min katt. Jag saknar att ha min familj på spottavstånd. Jag kommer aldrig få det där livet igen. Missförstå mig inte, Uppsala är fint och det är bra här men det är inte som då.