Ok, nu är packningen packad, viktiga papper utskrivna, passet framletat, allt är klart. Ska bara städa, handla samt fylla frysen med 7 middagar så att Mark inte svälter... eller inte... haha! Nu ska jag bara vara ledig och slippa allt vad städning och skola* heter. Sweet. Vi har en tyst överenskommelse att man inte behöver städa innan man far, däremot får man städa när man kommer hem, spelar som ingen roll att man varit borta och inte stökat ner på en vecka.
Allt jag har kvar att ta tag i** är nu den förbannade reseångesten som alltid kommer. Jag är alltid peppad på att resa men sammtidigt får jag alltid värsta ångesten. Det är precis som när jag flyttar. Jag längtar och planerar i månader innan men när jag sätter foten över min nya tröskel för första gången så vill jag alltid bara dö. Allt är ovant och kalt och det finns ingen trygghet nånstans, men sen, när man kommer med andra flyttlasset så känns allt bra igen. Så är det alltså med resandet också. Dagen innan är jag alltid en hårsmån ifrån att avboka allt, lägga mig under täcket och låtsas att jag är sjuk. Sen när jag väl kommer i väg är allt bara underbart.
Det är klart att det alltid är jobbigt att vara borta från Mark, fast vi är båda rörande överens om att det är dom här små uppehållen från varandra som gör att vårt förhållande är så starkt som det är***. Men det är alltid tungt dagen innan. Bäst är det att resa bort med Mark. Jag skulle fan trivas på guantanamo basen om bara han var med. Hoppas att vi kan åka iväg tillsammans i sommar. Kanske inte till Guantanamo, men väl till Gotland (g som g, liksom).
Nä men om man serri skulle ta och lägga sig och vila lite kanske. Guuud så skönt. Kan ju lägga en bok över huvudet så att det iallafall ser ut som om jag gör nytta.
Tack och hej
-----
* Sen att den enda underhållning jag har med mig är böckerna förskolans pedagogiska praktik samt Vad är förskolepedagogik, behöver vi ju inte tänka på just nu...
** Och plugg, plugg Kristin! Sätt igång
*** Något som man kanske inte alltid har i åtanke när han åker på turné i en månad då det mest känns som att man ska gå under av ensamhet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar