Fundering

Hela helgen har jag funderat på det här med att oroa sig. Jag tror att jag inte oroar mig så mycket. För andra, alltså. När det gäller mig själv, min ekonomi och välmående kan jag ligga vaken hela nätter och bara götta mig i oro. Faktum är att min hjärna gillar att ta ut svängarna vad gäller självplågeri och varje kväll innan jag ska somna så letar den som upp saker som jag kan nojja över. CSN, pengar i allmänhet, om jag gör rätt val, jobb och studier.
Däremot är det ytterst sällan som jag hålls vaken av oro för andra. Vissa kan likna detta vid egoism, jag ser det mer som en överlevnadsinstinkt. Jag skulle kunna oroa ihjäl mig, för de få gånger jag verkligen är orolig så känns det som att mitt hjärta ska slitas ut ur kroppen av en mäktig samuraj.
Jag antar att stereotypin är att man ska våndas över den yngre (eller jämngamla) generationens leverne, som då mina syskon, kompisar, pojkvänner, bebisar, djur och släkt. Men jag litar fullt och fast på deras förmåga att ta hand om sig själv. Jag oroar mig inte över mina småsystrar, jag vet att dom är kloka människor som säkerligen kommer ha en snefylla, råka ut för obehagliga situationer och få sina hjärtan krossade, men det hör livet till. Man måste genomgå lite skit för att slutligen hitta sig själv. Dessutom har de bra backup.
Nej, det enda (förutom mig själv) som jag oroar mig för är mina föräldrar, mamma G och pappa S. Något som, jag vet, gör dem hemskt arga och förnedrade men mamma, jag är ledsen, jag kan inte hjälpa det. Jag är rädd att ni ska må dåligt, göra bort er och ha ångest och tycka att era liv suger. Jag är rädd för att ni ska känna er ensamma, utanför och isolerade. Jag är rädd för att ni ska känna er misslyckade, missnöjda och värdelösa. Ja, sånt oroar jag mig för.
Men jag antar att det inte är mer än rätt, jag kan tänka mig att ni oroat er en gång eller två, för mig. Och att även ni känt känslan av att få ert hjärta slitet ur kroppen av en mäktig samuraj.
Om så är fallet så ska ni veta att jag, likt Edith, inte ångrar någonting!