Längtan

I dag skjutsade jag Mark till flyget. Han är nu på väg till Paris med sin klass. Det var bara några timmar sedan, men det känns redan som en evighet. Vi har som fått in vanan att vara ifrån varandra och nu känns det inte längre som en avgrund och ångest varje gång nån av oss reser bort. Men det är fortfarande jobbigt. Fast mest härligt. Inte att han är borta, utan att jag får längta. Det bästa jag vet är den där stunden då vi möts i hallen och båda tokler och är jätteglada. Ibland räcker det med att jag har varit hemma och pluggat en hel dag och han stövlar in från skolan. Ibland har han varit på turné i en månad och man har nästan glömt bort hur den andra ser ut och hur det känns att krama nån som man älskar. Det är alltid lika underbart vilket som. Längtan har, för mig, blivit något positivt. Något som har lärt mig att sakta ner, allt behöver inte hända nu, om man längtar efter det ett tag så blir det ännu härligare när det väl inträffar.
God natt.