Ode to M.

Ångesten hade en fin liten peak där vid tolv när Viktor ringde och gav ännu sämre nyheter, vi skulle bli tvugna att betala en förmögenhet för vår gamla lägenhet på språkgränd. Besiktningsmannen var missnöjd över en spricka i handfatet (som vi INTE gjort) och en fläck på en vägg, summa av missnöjdheten? ca 5 papp. När jag fick dessa nyheter var Mark inte hemma utan hos tandläkaren men är han klev in genom dörren (med en bedövad käft) så välkomnade jag honom genom att bara kräka ur mig den ekonomiska ångest som nu tagit över mig totalt. Timmarna i ensamhet hade fått tillvaron att snurra, vad fan skulle jag göra? Skulle jag behöva göra det mest pinsamma i världen och ringa min (biologiske) far och be om cash? Eller värren, skulle jag bli tvungen att spendera sommaren, som jag redan tänkt använda till någon sorts psykisk återhämtarperiod, med att slita för dålig lön på någon av Umeå kommuns många inrättningar för människor som behöver vård? Allt höll på att gå i bitar och jag trodde att jag skulle spy.
Tur är det väl då att jag har min klippa, min fyr i stormen, min spalje för en ranglig ros som mig själv, min Mark. Med några handfasta tag ordnade han upp nästan allt. Han ringde bostaden och argumenterade (som bara han kan, jag blir knäsvag) ner priset till en spottstyver och övertygade mig om att pengarna skulle räcka. Kunde vi fixa 10 tusen var så skulle vi klara sommaren, vi kommer inte äta caviar och dricka skumpa ur modellers välansade sköten, men vi kommer ha tak över huvudena och mat (måhända torftig sådan) på vårat bord.
Fortfarande nojjar jag lite men jag vill inte längre spy och jag känner mig tacksam att jag valt en livspartner med egenskapen att hålla huvudet kallt när mitt kokar.

Vi hörs.

p.s jag och Sten har pimpat min cykel med ett nytt bakhjul (tvåväxlat!) och nya snygga handtag. Jag ska återigen cykla utan problem.
d.s