Världens jobbigast...

Idag (är det ett eller två ord?) kom jag på världens jobbigaste sak att göra. Det är inte vasaloppet, att simma över engelska kanalen eller bestiga mount everest, nej det är mycket mer banalt än så. Jag är säker på att om man skulle göra en undersökning så skulle svaret komma till en som en aha upplevelse, precis som med en undersökning, som mamma berättade om, där man fråga det svenska folket vilken som var den bästa doften som fanns? Svaret blev inte en komplett blandning av eteriska oljor eller dyra rengöringsprodukter som "forskare" spenderat år på att ta fram. Nej, svaret blev doften av ren tvätt som fått torka utomhus. När man läser det så inser man ju att ja, så är det (även om jag själv är barnsligt förtjust av lukten av bensin). Samma sak gäller denna otroligt ansträngande aktivitet som dom flesta verkar dra sig för att göra. Jag snackar om att sätta fast toalettpappret på hållaren. I nästan alla hushåll tror jag att man någon gång stöter på toarullen chillandes på golvet, chitt chattandes med toaborsten (en god kusin till toapappershållaren, inte heller den särskilt använd) eller lite nonchalant lutandes mot väggen på toaletten brevid spolknappen.
Många gör gärna detta till en genusfråga och menar att det enbart är män, som vi ju alla vet föds utan den där städgenen som kvinnorna fått med sig med det extra X:et, som inte ids trä på nytt papper på hållaren när det gamla tagit slut. Jag skulle vilja säga att detta snarare är en fråga om ork.
Man känner sig aldrig så trött som när man tar det sista pappret och ser den bruna kartongrullen fånigt hänga kvar. Äsch, tänker man, nästa nödiga person fixar det. Det faller en inte in att nästa person kommer att se det som ett lika stort företag i att iordningställa badrummets viktigaste detalj och jobbigaste procedur. För att byta toalettpappersrulle är inte bara att kränga på en ny, nä man måste lyfta, ta av den gamla(!), fått dit det nya fräscha pappret, kränga fast själva hållaren igen och då, just då när man ser mållinjen och börjar andas ut så faller man, för då står man där med en tom rulle i handen. Vissa ställer sig upp igen och avslutar loppet genom att uppsöka närmaste papperskorg (eller insamling) och dumpa det, nyfunna, bihanget där, medans andra väljer att krypandes ta en genväg, bli diskvalificerade och helt enkelt släppa toarullen där dom står (eller sitter).
Jag är ingen ängel själv, nu senast så tog jag papper från rullen på golvet och ställde helt sonika tillbaka den på golvet trots att jag vet att den kan bli både blöt och uppriven av en busig katt. Min ursäkt? Ja, orkar inte, jag är så trött.
Så hörrni! Ska vi inte slå ett slag för toapappershållaren? Nån har faktiskt bemödat sig att skruva dit den, låt oss använda den, byt pappret nästa gång.