Så många ord, så lite tid.

Jag har så mycket att skriva om att alla orden fastnar på varandra och blir en enda stor grötig klump, tills inget blir logiskt och klart.
Jag hade kunnat skriva om och visa bilder från igår kväll då jag, Mark, Minmin och Viktor besteg Bräntberget. Jag hade också kunnat berätta om idag då jag, Frida, Sofia och Ekke fick oss en tur till Klockarbäcken innan vi insåg att det visst var kronoparken vi skulle till. Jag hade kunnat berätta om att jag panikåkte till stugan i lördags eftersom jag fick för mig att jag skulle dö av uttråkning i Umeå men att jag fick hemlängtan direkt och åkte hem efter två dagar. Jag skulle också kunna diskutera med mig själv om jag hatar att Mark sitter och målar Warhammer gubbar hela dagarna, eller om jag tycker att det är sjukt charmigt. Jag hade också kunnat spy galla över vädret. Jag hade kunnat låta mina hormoner tala och lägga fram flera argument till varför jag nog med allra största säkerthet kanske är manodepressiv. Eller så hade jag kunnat berätta om min nya karriär som traderist. Helt omöjligt hade det inte heller varit att jag suttit och tycket synd om mig själv eftersom världen är en sån rutten plats vissa dagar. Jag hade kunnat med väl valda ord berätta för er om hur det liksom pirrar och sticker i hela min kropp hela min tid och att jag känner en oförklarlig längtan efter att bara springa rakt ut i en skog lägga av ett rejält skrik och sen hoppa runt tills det att jag somnar i mossan. Jag skulle ha kunnat göra en lång lista över allt jag är less på samt allt jag är glad och tacksam över. Jag hade kunnat berätta att jag innerligt önskar att det skulle finnas någon i världen som ville leva i en låtsasvärld med mig. Jag hade kunnat berätta om mina nya jeans som jag köpte på Emmaus idag för 50 pix.

Men jag väljer att säga ingenting så har jag inget sagt.

Jag hör av mig snart.