Snor.

Jag kom på att jag glömt uppdatera angående jobbfronten. Jorå, jag fick jobbet. Kung. Imorgon börjas det "på riktigt". Det härliga i kråksången är ju då att jag är förkyld, dyng förkyld. Det hela började i lördags då jag vaknade med ont i halsen. Mark försökte förklara (halvt sovande) att det var spriten som frätt sönder insidan av min hals och trots att det känns som om det skulle kunna vara en möjlighet så lutar jag nog mer åt att tro på ett gulligt litet förkylningsvirus. Vid nio hade jag ont i halsen och vid tio hade min hjärna fått moskonsistens och bestod till 100% av snor, senare kompletterades det hela med huvudvärk samt extrem köld (trots värme). Idag? Mår jag ungefär lika bra. Plus en risig kista. Frågan är ju nu om jag ens kan jobba imorgon. Hade jag haft ett jobb där jag satt stilla och stämplade kuvert så hade jag nog gått men nu ska jag ju ha orken att leka och springa, dessutom måste man komma ihåg infektionsrisken. Kul, kul på hjul.

Vi hörs sen. Ska krypa ner i sängen igen.

I'm dead

Jag har just ätit upp hela dubbeldaimen som Marks mormor skickade i det sedvanliga fredagsbrevet, det är typ dödssynd på det. Jag tror inte ens att Mark skulle göra nått sånt. Jag skäms.
Snart ska jag fara och träffa en gammal klasskompis från gymnasiet. Han har ynglat av sig men eftersom han bor i stockholm nu för tiden så har jag inte sett flickebarnet än och hon är endå 13 månader!
Ikväll är det Lenas födelsedagsfest, alltså är det Lenas födelsedag idag (grattis, grattis, grattis!). Jag är hejvilt trött. Kunde inte somna igår kväll, klev upp fem i morse och kunde inte somna efter jobbet. Nu slår det till. Dags att aktivera sig!

Vi hörs sen
/K.

Sweet Sweet pensio life

Jahapp, klockan är 21.05. Dags att gå till sängs.
Vi ses i gryningen goda kamrater!

p.s

Jag finner det hemskt lustigt att vi var hos tandläkaren samtidigt. Givetvis vann min mun. Tandställningar är för loosers.

d.s

Guldmunnen

Tydligen har jag varit snäll (eller så kommer eftergifterna på andra områden än just munnen) för finare tänder än mina hade tandläkaren aldrig sett. Dom skrattade till och med åt mina röntgenbilder, sköterskan och läkare.
"Du kommer nog inte ens få några visdomständer" skrattade dom.
Själv kände jag mig som lill Erik (när han i en av bert böckerna går till tandläkaren och blir ett medicinskt mirakel eftersom han, vid 15-års ålder, har kvar samtliga mjölktänder) och blev lite butter vid tanken att jag inte kommer få gå runt och gnälla, som alla andra, över värkande visdomständer.
Innan jag gick lovade jag att använda tandtråd och, efter den obligatoriska "du-skola-icke-bruka-snus" föreläsningen, att fundera på att sluta snusa. Hejdå tandis vi ses om 2 år!

aj!

Hej,
Idag ska jag till tandläkaren.
Hoppas det blir riktigt dyrt och smärtsammt.
Det förtjänar jag.
Hejdå

Kristin och havet.

I går var det ett jävla gnäll på mig. Jag vill åka till havet, jag vill åka till havet. Jag borde ha anat något när min bättre hälft nästan direkt tackade ja till erbjudandet. Innan vi ens kört ut från parkeringen blev det problem. När jag tänkte havet tänkte jag låååånga sandstränder där man kunde spatsera barfota och kanske grilla. Hälften tänkte på industriella båthamnar. Efter en lång diskussion så gav jag mig. Vi for till Holmsund. Ursäkta nu alla Holmsundsbor men jag har aldrig sett något positivt med holmsund, jag har aldrig träffat en enda trevlig människa därifrån och ,let's face it, ert "äventyrsbad" är inte direkt något att hänga i julgranen. Hur som haver så for vi dit, till färjeläget och kollade in vindkraftverken. Dom var balla och allt var faktiskt ganska ok. Tills vi kom längst ut på udden och hälften tar fram ritblocket. Alltså missförstå mig inte, jag älskar att han ritar och målar och han har utvecklats otroligt men ibland känns det som att måleriet är hans älskarinna som tar all min tid med hälften. Så också nu. Under typ 20 minuter satt han och målade av mig och minmin och sa inte ett ord. Jag frös. Sen for vi hem med ett litet stopp på en lokal gårdsloppis i Holmsund. Den sög. Allt var skit och svindyrt. Resten av Söndagen blev dock bra. Jag är inte bitter.

Puss hej
/K.

Najs weekend!

Fan vilken fin helg jag har haft! Den där fredagen då jag inte riktigt visste vad jag skulle göra artade sig mycket väl. Jag fikade med Sofia och Sidi och på kvällen hade jag och Mark en gulle gull myskväll. På lördagen hängde jag med Anna och Karin hele dagen. Vi spelade musik, bakade pizza och planerade inför Annas stundande flytt.
I dag har jag ännu inga planer. Får se vad dagen har att erbjuda. Funderar starkt på att åka ut till Stöcke och meka lite med bilen samt gulla lite med Milo. Väntar bara på en inbjudan...
I morgon är det åter arbetsvecka. Känns lugnt. Antingen så är det min sista vecka, eller så är det inte min sista vecka. Jag får helt enkelt se. Inga bilder har blivit tagna under helgen heller, typiskt.
Nä, nu är det dags att koka kaffe.
puss, hej.

K.

Ledig, vad gör man då?

Jag kom ihåg på den gamla goda tiden när jag var ledig mest jämt. Då kunde jag alltid fylla dagarna med meningsfulla uppgifter. Nu sitter jag här och har en ledig vardag och fattar då inte vad jag ska göra. Jag har redan ätit frukost och duschat. Kvar på agendan står kläder samt gå på promenad med hundis. Sen då? Vad gör man? Ge mig lite tips (tråkiga tips, så som att rensa garderoben eller diska, undanbedes, vänligen men bestämt).

Idag ska jag se om jag kan skaka liv i kameran och kanske ta några bilder.

Syster hård

I går följde jag med lillasyster Anna och tittade på en lite lägenhet åt henne. Lägenheten var helt perfekt. Nytapetserad, 7:e våningen med utsikt över älven, badkar och ett litet men ordentligt kök. Hon var lyrisk. Efteråt insåg jag vad jag gjort. Jag hade varit dryga syster hård som ställer en massa frågor och pratar åt min kära syster och försöker arrangera hela dealen. Det är så jävla typiskt mig. Måste ha kontroll och om något går för långsamt så tar jag saken i egna händer. Nå, hon fick lägenheten iallafall och jag fick lära mig en läxa. Chill, liksom.
Nu är jag ledig tills på måndag. Det känns konstigt. Något som känns ännu konstigare är att jag faktiskt lyckats vända mitt dygn. Vid nio är jag trött, vid halv tio sover jag. Och visst känns det fortfaranade drygt att kliva upp fem men jag är pigg. It's a miracle. Nu ska jag träffa kusin Lina och (inte längre så mycket) bebis Milo.

Vi hörs till helgen.

/K.

Jag lever.

Alltså jag förstår att ni sitter och trånar efter mina inlägg och jag ber så hemskt mycket om ursäkt att jag inte ägnat mer tid åt att beskriva min händelserika vardag för er. Ofta kommer jag på massor med saker som jag vill/kan/borde skriva om, medans jag leker runt på mitt jobb, men så kommer jag hem. Vi lagar middag. Äter. Går på hundpromenad. Ser på nått avsnitt av nip/tuck. Somnar.
Dessutom har jag haft en väldig ångest de senaste veckorna. Inte sån där "hej-jag-vill-dö" ångest. Snarare att varje gång jag stött på nått som känns minsta lilla jobbigt (typ en smutsig kaffekopp) så har jag fått ont i magen, vridigt mig på kvällen samt gått långa omvägar för att slippa stöta på just den kaffekoppen. Av dessa anledningar så har jag undvikit internet. Men jag vet ju att det enda sättet att bota ångest är att se den i vitögat. Så nu tittar jag. Jag tror att orsaken är mitt nya jobb. Lite stressigt med en massa nya människor och nya situationer, men jag trivs iallafall bra. Om det känns värt att kliva upp 05.00 för en relativt sugig lön då vet man att man har ett bra jobb.
Nu är det dags för mig att sova.
God natt, vi hörs en annan gång.

Tidig morgon blues

Klockan är 05.45.
Jag har redan varit vaken i en halvtimme.
Det regnar ute.
Men jag har ju iallafall tak över huvudet, mat i magen och kaffe i koppen.

Dags att hoppa in i duschen och vidare in i kläderna.

Leklandet

I går tog vi med oss Simon och drog till landet av lek. Alla var skeptiska till en början (förutom jag då) men efter sisådär en minut var lekglädjen total, som bilden visar.
Leklandet är en fantastik uppfinning. Vuxna går in gratis men leker lika mycket för det. Barnen springer omkring svettiga av eufori. Halleluja.

På kvällen var det fest på slottet. Det var kul, men givet så blev jag ju rastlös och ville åka hem tidigt. Så är det alltid. En fest/klubb ska vara jävligt rolig för att jag ska stänga den.

Nu: slapp söndag.
Imorgon: jobb.

En smärre update

Ja, herregud, dygnet har för få timmar. Nu har jag iallafall jobbat i en vecka och allt känns kul och bra. Jag jobbar som personlig assistent och en 10- åring så det blir mycket spring och lek. Skitkul! Nog om det.

Den stora nyheten är att jag har köpt en bil! Jippie. En golf från 1992 som är suverän fint och underbar. Den är vackert blå, dessutom. Alltså inte moderatblå utan mer himmels blå med en touch av metallic. Vill du ha en åktur så hör bara av dig.
Dock skär det lite i hjärtat när jag tänker på gamla fina golfen. The first cut is the deepest, I will always love you and so on.

Nu är det dags för sängen. Jag är helt slut. Har jobbat hela dagen och som grädden på moset så hade jag och Milo lite alone time på kvällen. Det är ju helt underbart att vara med honom men vi tar verkligen ut varandra.

Adjö.

P.s
TVÅ tummar upp för 100/100 internet! Från och med idag flyter livet lite enklare hos familjen Screwup (som Viktor så fint döpte oss till)
d.s

Funderaren

Ska jag?

2 killar 1 år.

Så, jag tänkte lägga upp fina då och nu bilder på mina kompisar Milo och Tristan, men varje gång jag försöker så ger datorn mig fingret. Alltså får vi köra med ord istället.

Mina fin fina killar har inom loppet av några veckor fyllt ett år och det känns helt vansinigt. Jag kan fortfarande tydligt komma ihåg första gången jag höll i dem båda. Det läskigaste är att dom liksom smygväxt. Det har inte sagt pang utan snarare kommit krypandes på en. Nån sitter själv, nån kryper, nån tar ett steg, nån börjar äta mat, nån sägger nått som skulle kunna vara ett ord osv osv. Och nu är dom två styckna (nästintill) fullvuxna gentlemän som med tydligt kroppsspråk visar hela världen exakt vad de vill och som charmar varenda kotte inom sikt. Jag vill gärna tro att jag på något sätt lämnat ett litet avtryck på var och en av dessa små personer och jag känner ett personligt ansvar till båda inför framtiden.