Jag har, på senare tid, börjat utmana mig själv. Jag kom på det idag när jag tvingade mig själv att gå genom sjukhusets kulvertar, genom den delen som går under psykiatrin, den delen som är alldeles folktom och väggarna är målade i en besynnerlig grön färg. Igår kväll gick jag hem från Frida helt själv och tog liksom avsiktligt de läskigaste och ensligaste vägarna. Istället för att gå långa omvägar möter jag skrämmande människor med ett nersänkt huvud och en spänd kropp. Jag sätter mig frivilligt på en hästrygg och jag försöker mana undan hästar som är x gånger större än mig själv. Och ju mer kallsvett som sipprar längs min rygg dessto större blir mitt leende. Så, självplågeri eller terapi? Vem vet?
Idag var jag på sjukhuset och träffade en läkare i exakt 35 sekunder. Han konstaterade att man inte hittat något fel på min handled. Jag konstaterade att jag lagt ut ca 1500 spänn för att få reda på att min kropp är ett mysterium, något som jag redan visste. Aldrig mer ska jag gå till sjukhuset om mina skador inte är livshotande.
Snart ska jag jobba och sen är det helg. Grattis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar