Efter en sån där natt är jag uppe med tuppen. Somnade vi nio, vaknade vid elva, somnade vid ett vaknade igen vid fem. När man, eller rättare sagt jag, vaknar vid fem är det ingen idé längre. Det är bara att bita ihop och kliva upp.
Annars är det bra, tackar som frågar. Äntligen känns det som om det lugnar sig lite. Det har blivit tryggt i la-la-land. Hjälpen har kommit och mitt största bekymmer just nu är vad jag ska skicka till Naima på hennes 25 års dag. (Åh vad det är skönt när fler än jag blir lastgamla).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar