Jag är stressad. Jaha, det är väl alla. Ja, kanske det men nu tänker jag på mig själv för det är kvällens tema, jag.
På senaste tiden känns det som om jag sprungit ett maratonlopp men jag kan inte riktigt erinra mig när. Det är bara hjärtat som bultar, pulsen som skenar och andningen som är kort. Jag pluggar och pluggar men kommer ingen vart. Jag klarar mig med nöd och näppe och presterar inte alls så bra som jag vet att jag kan. Precis som med resten av livet, jag springer och springer men kommer ingen vart, får ingen struktur och ingen tillfredsställelse. Jag grubblar och oroar mig för allt och alla och är rädd för att jag gör för mycket alternativt gör för lite. Jag känner mig otillräcklig och lyssnar inte på annat eftersom jag är övertygad att så är saken. Jag är otillräcklig.
Men så inatt fick jag, i någon form av halvsovande/halvvaket hallucinogent tillstånd, en insikt om att jag kanske är lite hård mot mig själv. Har smakat lite på orden hela dagen, kan så vara möjligt? Rom byggdes inte över en dag, inte ens över en vecka och några större insikter görs inte på en kväll men just ikväll sätter jag vardagen på paus och gör ingenting. Skrotar runt lite, kollar ikapp på lite tv-serier, tänker lite och försöker glömma allt det där som gnager.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar