Jag fick onda aningar redan när jag tittade ut imorse. Det snöade inte, för snö faller från himlen till marken, nej det var snö. Hela marken och hela luften var full av snö. Nå väl glad i hågen och något försenad klädde jag mig för att möta vintern. Hinder nummer ett: tydligen plogar man inte på nydalahöjd. Jag släpade cykeln, likt Emil släpar Alfred, genom vadhög snö. När jag kommit till parkeringen vände jag och ställde tillbaka cykeln. Skit i Alfred! Han överlever nog. Jag pulsade vidare (fortfarande lika djup snö) ut till vägen och insåg att det skulle gå en buss om tre minuter. Jaja jag är ju redan sen men jag lär ju inte bli mer sen av att åka buss, tänkte jag. Men oj vad fel jag hade. Hinder nummer två: bussen var ca. Sju minuter sen. Ok ok,tänkte jag, jag är officiellt sen så vad gör några minuter till? Hurra bussen kommer! Hinder nummer tre: bussen är full vi får inte åka med. Arg och försenad pulsar jag till skolan och om någon kommit nära hade jag troligtvis tacklat personen i fråga (ett öde som en cyklist höll på att gå till mötes, om han inte varit så snabb). Nu sitter jag i skolan men har än inte fått den distans som krävs för att kunna skratta åt en situation, ge mig några timmar så ska jag återgå morgonen ur ett mycket mer humoristiskt perspektiv. Ok,puss,hej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar