Sömnskulden som jag besitter just nu är så stor att när (om) jag och min kropp tänker skilja oss kommer vi behöva använda oss av jämkning, enligt äktenskapsbalken 12:1. Det finns liksom ingen möjlighet att vårt giftorättsgods täcker den. Jag ser framför mig en lång och utdragen tvist om vem som egentligen ådragit sig skulden. Jag skyller ifrån mig men innerst inne vet jag att det är jag. Kroppen har somnat snällt varje kväll. Kroppen har till och med sagt klart och tydligt att nu är det dags att gå till sängs och ändå har jag suttit uppe. Skulden är min och enligt ÄktB 1:3 ska varje maka "...svara för sina egna skulder". Okej kroppen, du får allt. Bara ta det!
P.s Jag läser juridik just nu, det är huuuuuur kul som helst. (På rikt.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar