Två dagar i rad har jag vaknat upp med total panikförvirring. I går: vad har jag försovit mig till!? (inget). I dag: var är David, han har försvunnit (nej det har han ej, han kommer hem ikväll). Det är på samma gång ett väldigt brutalt och skönt uppvaknande. Man blir sjukt stressad men får den där härliga adrenalinkicken och lugnet när verkligenheten uppdagas.
En annan sak som jag funderat på är det här med stroke. Min farfar fick en stroke och när han vaknade kunde han bara prata engelska. Fatta oägigt att vakna upp från stroke och bara kunna prata i-språket. Sånt är jag rädd för just nu. Dags att gå till skolan och försvara hyresvärden i Conny vs. hyresvärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar