Jag har just varit på bio. En svensk film. Ego. Den var... som en svensk film. Iallafall kom jag ihåg i julas när jag var på bio med Anna och Karin mfl och vi såg trailern för just precis den här filmen och Anna höll på att dö av skratt för att en av hennes kompisar är med i den. När jag kom att tänka på det började jag så klart sakna Anna och julen då alla var hemma. Det var så jävla tråkigt att jag mådde som ett as och inte orkade ta in hur trevligt det var utan mest gick runt och kände mig död. Men nu är det precis som att jag har ploppat en bubbla runt om kring mig och känner känslor igen. Alltså känslor som faktiskt finns och inte bara är ett bedövande grått mummel. Jag är alltså glad eftersom jag är ledsen för att småttingarna finns långt ner långt bort i Sverige. Säkerligen låter det här totalt virrigt och bakvänt men summa summarum, det är bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar