Så, jag tänkte lägga upp fina då och nu bilder på mina kompisar Milo och Tristan, men varje gång jag försöker så ger datorn mig fingret. Alltså får vi köra med ord istället.
Mina fin fina killar har inom loppet av några veckor fyllt ett år och det känns helt vansinigt. Jag kan fortfarande tydligt komma ihåg första gången jag höll i dem båda. Det läskigaste är att dom liksom smygväxt. Det har inte sagt pang utan snarare kommit krypandes på en. Nån sitter själv, nån kryper, nån tar ett steg, nån börjar äta mat, nån sägger nått som skulle kunna vara ett ord osv osv. Och nu är dom två styckna (nästintill) fullvuxna gentlemän som med tydligt kroppsspråk visar hela världen exakt vad de vill och som charmar varenda kotte inom sikt. Jag vill gärna tro att jag på något sätt lämnat ett litet avtryck på var och en av dessa små personer och jag känner ett personligt ansvar till båda inför framtiden.
