Dagens jag - kvällens jag

På golvet under ett täcke ligger jag och känner mig febrig. I soffan, under en filt, ligger killn' och vem vet, kanske han också känner sig lite febrig.
På tv är det naturprogram om madagascar. Muslemuren har bara en natt på sig att para sig. Brungrodan bara några timmar. Det ni.

Dagens jag - gårdagens dag

Första delen av dagen var jag på skolan. Vi fick använda färgpennor och göra nätverkskartor.

Här är min karta. Försök hitta dig själv.

Andra delen av dagen, då kom Karin och jag fick träna på att vara samtalsledare och lära henne att göra en egen nätverkskarta.

Sen for vi ut och drack saker.

Karin gjorde värsta coola snygga posen

jag ville vara lika cool och snygg. Fail.

Dagens jag - bara jag

Jag är stressad. Jaha, det är väl alla. Ja, kanske det men nu tänker jag på mig själv för det är kvällens tema, jag.

På senaste tiden känns det som om jag sprungit ett maratonlopp men jag kan inte riktigt erinra mig när. Det är bara hjärtat som bultar, pulsen som skenar och andningen som är kort. Jag pluggar och pluggar men kommer ingen vart. Jag klarar mig med nöd och näppe och presterar inte alls så bra som jag vet att jag kan. Precis som med resten av livet, jag springer och springer men kommer ingen vart, får ingen struktur och ingen tillfredsställelse. Jag grubblar och oroar mig för allt och alla och är rädd för att jag gör för mycket alternativt gör för lite. Jag känner mig otillräcklig och lyssnar inte på annat eftersom jag är övertygad att så är saken. Jag är otillräcklig.

Men så inatt fick jag, i någon form av halvsovande/halvvaket hallucinogent tillstånd, en insikt om att jag kanske är lite hård mot mig själv. Har smakat lite på orden hela dagen, kan så vara möjligt? Rom byggdes inte över en dag, inte ens över en vecka och några större insikter görs inte på en kväll men just ikväll sätter jag vardagen på paus och gör ingenting. Skrotar runt lite, kollar ikapp på lite tv-serier, tänker lite och försöker glömma allt det där som gnager.

Dagens jag - dagens järnänkor

Då både jag och Karin är gräsänkor och således också utan dates på denna date night så tog vi en dinner and a movie med varandra. Käka pizza med bearnaisesås och såg järnladyn. Hon var ju förjävla galen den där Tatcher...

Jag trodde hon sa Crap core när hon egentligen sa crab core.

På verket var det sjukt mycket folk och fullt ös medvetslös.

Alltså hon ser inte glad ut för att hon älskar bandet utan snarare för att dansarna var förjäkla roliga.

Ekke vill väll se tuff ut men mest tycker jag han ser ut som en ledsen hundvalp. Konstigt meden sån snygg tjej och tisha, vad mer kan man begära?

Emanijel är hemma på besök! Han hade skaffat häftig MacGyver frisyr och hade spännande berättelser om hur farligt det är att vara rocker i Malmö.

Jag sportade urringning och tvingade Frida till ett Foki-pose-kort.

Karin hade varit ute och svirat på eget håll. Vi möttes på vasaplan över en bit mat.

Och, hoppsansa, så somnade jag i mitt gamla sommarboende på Grottis.

Dagens jag - dagens ledsen

Nu har jag snart gått igenom hela spektrumet av känslor här på bloggen, så är det ibland.

I dag var jag ledsen, eller rörd, är inte riktigt säker. Vi hade en obligatorisk föreläsning om död och sorg. Jaha det kan ju vara lite tungt så här på fredagmorgon, tänkte jag. Om jag bara visste. Föreläsningen började bra. Läraren är fin och lite putslustig och vi pratade mest om hur människor känner inför döden. Sen satte den sadistiska mannen på en dokumentär som fick hälften av klassen att böla, inklusive isöga Frykholm. Jag brukar sällan grina åt tv, jag är väll för väl medicinerad för sånna känsloyttringar, men det här var för mycket till och med för mina tårkanaler. Dokumentären handlade om några patienter på ett hospis (vårdavdelning för livets slutskeende, aka stället du dör på om du är sjuk) som alla hanterade sitt döende på sitt eget sätt. En liten tant bara tynade bort och vägrade gå upp, en man var bara tacksam för livet han haft och en kvinna bara undvek ämnet och var jätteglad hela tiden. Den sistnämnda hade för två år sedan träffat sin livskärlek, strax efter det fick hon beskedet att hon hade obotlig levercancer. Sista dagarna av sitt liv var hon totalt gul och förvirrad. Hon ville ideligen gå upp med direkt hon tog ett steg säckade hon ihop. Det sista man fick se innan man såg henne ligga på sin säng död med en tulpan i handen var hur hennes kärlek höll om henne och grinade lite. Det var hemskt sorgligt men det absolut värsta var att se omgivningen. Personalen var jättefina och säkert jobbat hårt för att avdelningen skulle vara mysig och ombonad men alla trevliga tavlor var ändå landstingskonst och även om patienten hade fått en jättefin bukett blommor av anhöriga så stod den på ett klassiskt sjukhusbord. Det var det jag inte klarade av. Tänk att dö i en sjukhussäng, för smal för att en anhörig ska kunna lägga sig brevid och hålla om en, under landstingsfilt i ett rum med syrgastuber och larmknappar som inredningsdetaljer. Aldrig i livet. Skjut mä istället. Skjut mä Veronica.

Dagens jag - dagens arg

Jag fick onda aningar redan när jag tittade ut imorse. Det snöade inte, för snö faller från himlen till marken, nej det var snö. Hela marken och hela luften var full av snö. Nå väl glad i hågen och något försenad klädde jag mig för att möta vintern. Hinder nummer ett: tydligen plogar man inte på nydalahöjd. Jag släpade cykeln, likt Emil släpar Alfred, genom vadhög snö. När jag kommit till parkeringen vände jag och ställde tillbaka cykeln. Skit i Alfred! Han överlever nog. Jag pulsade vidare (fortfarande lika djup snö) ut till vägen och insåg att det skulle gå en buss om tre minuter. Jaja jag är ju redan sen men jag lär ju inte bli mer sen av att åka buss, tänkte jag. Men oj vad fel jag hade. Hinder nummer två: bussen var ca. Sju minuter sen. Ok ok,tänkte jag, jag är officiellt sen så vad gör några minuter till? Hurra bussen kommer! Hinder nummer tre: bussen är full vi får inte åka med. Arg och försenad pulsar jag till skolan och om någon kommit nära hade jag troligtvis tacklat personen i fråga (ett öde som en cyklist höll på att gå till mötes, om han inte varit så snabb). Nu sitter jag i skolan men har än inte fått den distans som krävs för att kunna skratta åt en situation, ge mig några timmar så ska jag återgå morgonen ur ett mycket mer humoristiskt perspektiv. Ok,puss,hej.

Dagens jag - dagens glad

Tänk vad man kan gå från bedrövad trött student till lycklig "jag klarade allt på kursen utan en enda komplettering" student.
Nu är det yoga time.

Folk som gillar mig som gillar dom

Tänkte att jag är ganska dålig på att säga snälla saker och sånt där så här är mitt försök att uppmärksamma dom som bör uppmärksammas lite extra.

Så utan inbördes ordning: mina bästisar.

Det här är Erik honom har jag känt i ungefär precis ett år. Jag har utsatt honom för hårda prövningar men som av ett mirakel finns han ändå kvar. Det ska han ha en eloge för.

Erik vet nog inte om att han är en av mina bästa kompisar men det är han.

Det här är min kompis Naima. Hon är den där kompisen som vet allt eftersom hon funnits vid min sida i stort sett hela mitt liv. Förutom att hon gör mig så trygg så har hon också förgyllt mitt liv genom att producera Tristan och Grim.

Lite i smyg brukar jag tänka att jag och Sofia och Frida är de tre musketörerna, fast jag skulle aldrig säga det till nån för det låter så himla fånigt. Men så är det i mitt huvud, vi tre gör världen liten coolare och bättre.

Sen finns det ju såklart också blodsbanden, dom som är tjockare än vatten. Mer än så behöver jag kanske inte säga?

Fredag, Lördag, Söndag

Låt mig presentera:

MIN HELG!

Fredag:

Snubblade ner i snön under bron och hämtade upp min cykel som någon elak människa kastat ner.

Kvällen startades hos näst äldsta syskonet Edelbro.

Jag lämnade näst äldsta syskonet Edelbro hemma och tog med mig småttingarna till Rött.

Jag försöker

fota Sessan

när hon visar upp

alla sina glas.

Linus var lite mer sparsmakad och nöjde sig med ett.

Karin och Karins kompis Sader kom.

Jag tog med mig Karin hem och vi hade pyjamasparty.

Lördag:

Vi vaknade hos mig och for sedan hem till Karin och la oss och sov igen.

När vi vaknat la jag mig på kökssoffan med Viggo på magen.

Karin spelade piano

och jag njöt.

Söndag:

Idag ba: En trött tjej

på ub

säger hej.

Dagens jag - the beast is back

Som liten hade jag ett väldigt problem med humör kopplat till blodsocker, om jag inte ätit blev jag fly förbannad. Jag var aldrig hungrig, bara arg. Jag vet inte riktigt när det vände men kring 24-25 tror jag att jag började reagera på ett mer normalt sätt när jag var i behov av mat. Nu verkar det dock vara kört igen. Två gånger den här veckan har jag blivit oförklarligt förbannad (exempelvis nu, se bild) och båda gångerna har ilskan, som magi, försvunnit direkt jag fått i mig lite föda. Jag hoppas, vid min gud, att det här bara är olycksamma tillfälligheter för jag vägrar vara en tjugosjuåring med humör som en treåring.

Dagens jag - dagens djur

Bästa djuret just nu: murmeldjuret.

Dagens jag - dagens överraskning

Just när jag dog av plugg-tristess

kom den här,

och dom här

instormandes.

En lördagskväll i en stad nära dig

Det här är vad som hände på årets kallaste dag:

Jag slet på med den där låten som jag aldrig lär mig.

Viggo låg på sin pall framför brasan, som vanligt.

Småtjejerna läste flera olika tidningar.

Sten bakade winerbröd och jag drack vin.

Karin klippte Lova.

Med andra ord, det hände inget speciellt alls.

dagens jag - dagens söndag

Idag har jag:

pluggat

pysslat

och stretchat min sönderpluggade nacke.

Söndag, du har varit en ganska bra dag.