I måndags hade vi gjort planer på en loppistur i inlandet men morgonen började med dåliga nyheter. En vän lämnade jordalivet. Länge har jag försökt skriva ett separat inlägg om händelsen men insåg ganska snart att jag inte kan skriva om döden, det blir bara fånigt (se ovan hur jag valde att använda uttrycket "lämnade jordalivet"). Anton var inte direkt en nära vän men inte heller enbart en bekant. Jag blev alltid glad att se honom och vi kunde prata om saker som andra har svårt att förstå. Trots tidigare omständigheter så kom hans dödsfall som en chock och dagens planer kändes inte alls lika lockande eller passande. Jag satt ett tag på sängen, stirrade in i väggen och försökte komma på vad man gör vid sånna här tillfällen. Till slut valde jag att ändå fara iväg på vår planerade utflykt, mycket på grund av att jag äntligen fått tillbaka orken efter mina dagar i totalt mörker och kände att jag behövde komma ut och skingra mina tankar. Det känns fortfarande väldigt osannolikt att han är borta och jag är inte helt säker på hur man gör för att förstå att det är sant.
Med visst vemod packade vi ändå in oss i bilarna och körde ut mot ingenstans (aka Vindeln).
Viggo har en mycket gammal bil utan säkerhetsbälten. Instruktionsboken som följt med lovade dock att bilen var supersäker eftersom den har en vadderad instrumentbräda.
Alla hade med sig ordentligt med fika och vi pausade vid vindelälven.
Det blev en väldigt fin dag med väldigt peppande tjejer.
Och trots allt så kände jag att jag såg ljuset i tunneln och glädjen i livet, igen. Jag börjar tro att det ändå är så klyschigt som att döden ändå kan leda till att man själv inser att man lever och att man inte ska gnälla så jävla mycket. Carpe diem, osv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar