Helgplaner

I helgen vaktar jag hundar och umgås med Simon. Mest kommer jag nog sitta ungefär så här, vid elden med viggo.

Hej civilisation!

Jag och David hade sedan länge bestämt oss för att fara på äventyr. Ursprungsplanen var egentligen ryska gränsen i Norge men när vi singlade slant ändrades planerna och vi for till klimpfjäll för lite fjällvandring istället. Att vara i klimpfjäll äger. Där sover jag länge och tungt, äter massa god mat, gör små utflykter, kollar på film och (för att använda ett uttryck som Hannes gärna och ofta tar till) bara ÄR. Här är en liten resumé av våra äventyr.

Första kvällen was all about planering. Kolla lite karta, packa lite grejer och sånt där. Jag hjälpte till men i ärlighetens namn var det nog mest David och Kjell som fixade.

Nästa morgon klev vi upp tidigt för att ÅKA HELIKOPTER.

Jag har aldrig åkt helikopter förut och var väldigt förväntansfull.

I en helikopter finns det mycket knappar och spakar och mätare men man får inte röra. Jag rörde inte.

Vi hade sjukt tur med vädret

nog för att det var så kallt att man behövde vantar och långkalsonger men det var det soligt och klart.

Vi landade vid den här tjärnen som låg mitt i den karga fjällvärlden.

Där satte vi basecamp.

Sen gjorde vi upp eld, som sig bör. Min kille är värsta friluftsgeniet, vilket är tur då jag inte ens kan få fyr i en braskamin.

Jag lekte lite Hannibal. 

Friluftsgeniet grillade fisk.

Sen blev det mörkt, väldigt mörkt. Här sitter jag och är rädd efter att ha blivit skrämd av en rädd renkalv. Vi skrek lika högt, renkalven och jag men hen började. Sen sov vi i tält och jag låg och tänkte på björnar.  Under natten var det frostgrader och när vi vaknade hade kondensen  inne i tälten blivit till is. Jag sov lika bra för det.

När vi var tillbaka hos Kjell och Monika bestämde vi oss för att göra en utflykt till stekenjokk. På vintern är vägen hit helt avstängd och täckt av ca. tre meter snö. När det är dags att gräva fram vägen igen, till våren, använder man sig av europas största snöslunga.

I stekenjokk låg det en gruva förut. Det gör det inte längre.

Det är hyfsat kargt och livlöst

men väldigt vackert, på sitt egna lilla sätt.

Kjell är fiskare och jag hjälpte honom lite. Tex rensade jag fisk och hämtade in den från röken.

Varje morgon strövade jag lite på ägorna och tänkte på livet.

Som sällskap hade jag den här valpen.

Nästa utflykt gick till Fatmomakke. Här finns bland annat en dansbana där nog en och annan bastard blivit till.

Tydligen var det här en ganska stor dansbana när det begav sig för på den här scenen har både arvingarna och Tommy Körberg spelat.

Om man inte vill ägna sig åt synd kan man gå tvärs över vattnet.

Där finns jesus

och typ tusen kåtor som folk använder som sommarstugor.

Den här kåtan är till för böner och är en gåva från Lapp-Lisa.

Förutom Jesus, dansbana och kåtor finns det en souvenirbutik med en väldigt oklar träfigur utanför. 

Sista kvällen i inlandet hängde jag med Kjell och gubbarna på skjutbanan. 

Där bjöds det på kokkaffe och fika samt en och annan anekdot. 

Nu är vi tillbaka vid kusten, på måndag börjar skolan och det är dags att slå fast att hösten är här. Jag har bestämt mig för att bara gilla läget och leva i nuet.

Carpe diem på er alla.

Min konstiga dag.

I måndags hade vi gjort planer på en loppistur i inlandet men morgonen började med dåliga nyheter. En vän lämnade jordalivet. Länge har jag försökt skriva ett separat inlägg om händelsen men insåg ganska snart att jag inte kan skriva om döden, det blir bara fånigt (se ovan hur jag valde att använda uttrycket "lämnade jordalivet"). Anton var inte direkt en nära vän men inte heller enbart en bekant. Jag blev alltid glad att se honom och vi kunde prata om saker som andra har svårt att förstå. Trots tidigare omständigheter så kom hans dödsfall som en chock och dagens planer kändes inte alls lika lockande eller passande. Jag satt ett tag på sängen, stirrade in i väggen och försökte komma på vad man gör vid sånna här tillfällen. Till slut valde jag att ändå fara iväg på vår planerade utflykt, mycket på grund av att jag äntligen fått tillbaka orken efter mina dagar i totalt mörker och kände att jag behövde komma ut och skingra mina tankar. Det känns fortfarande väldigt osannolikt att han är borta och jag är inte helt säker på hur man gör för att förstå att det är sant. 

Med visst vemod packade vi ändå in oss i bilarna och körde ut mot ingenstans (aka Vindeln).

Viggo har en mycket gammal bil utan säkerhetsbälten. Instruktionsboken som följt med lovade dock att bilen var supersäker eftersom den har en vadderad instrumentbräda.

Alla hade med sig ordentligt med fika och vi pausade vid vindelälven.

Det blev en väldigt fin dag med väldigt peppande tjejer.

Och trots allt så kände jag att jag såg ljuset i tunneln och glädjen i livet, igen. Jag börjar tro att det ändå är så klyschigt som att döden ändå kan leda till att man själv inser att man lever och att man inte ska gnälla så jävla mycket. Carpe diem, osv.

It's a hard knock life

Just nu är jag inne i en period av totalt mentalt obehag. Allt är piss och jag grinar mest. Och det jävligaste är att jag inte ens kan peka på en specifik aktivitet, händelse eller sak som är orsaken till det hela. Allt och inget är det enda jag kan säga när folk försöker förstå. Den enda tröst jag har är att för var dag som helvetet fortsätter desto närmare är det till en period av välmående. Jag vet att det är så för efter 27 år av att vara jag har jag lärt mig ett och annat om kemikalierna i mitt huvud. Det är bara att vänta och satsa på att klara av saker som att ta sig upp ur sängen och sköta den dagliga hygienen (dock med vissa undantag, att tvätta håret kan dröja till bättre tider). Allt annat får pausas, umgänge, disk och ordentlig matlagning tar vi sen. Just nu gäller att, för att citera min samtalsterapeut, bädda in sig i bomull. Så det är vad jag gör nu.

Semester

 Jag och shorty tog planet ner till Gbg, shorty var trött för hon hade packat hela natten.

 I götet blev det genast festligt då Anna spexade och köpte smsbiljett.

 Första dagen i väst bar det av till havet, åh jag älskar havet.

 Det var klippor

 och vattnet var kallt och salt.

 Anna och jag var orädda och kastade oss glatt i spat.

 Eeeeh... graciös är sällan ett bra adjektiv när det gäller lilla mig.

 Efter badet drog jag in till en svettig och överfylld stad där valda delar av förra årets WOW gäng hängde. Det var ett glatt återseende!

 Vi hängde på förra sommarens andra hem, soldäcket.

 Jag och Erik tycker att god hållning är töntigt.

 När WOW:arna gick tillbaka till sitt armbandsområde mötte vi upp mannen som stulit Annas hjärta, Per. Han hade fin tröja och ljummen öl.

 Sen hängde vi ute resten av kvällen under värmelampor och rött ljus.

 Nästa morgon opererade jag ut stickor ur Annas fot. Jag fick det osmickrande smeknamnet Zelda på grund av bristfällig ryggmuskulatur.

 Jag ville till havet igen och därför gick vi all in och tog båten långt ut i skärgården.

 Småttingarna har skaffat Itelefoner och fotade varandra hej villt.

 På ön gick jag runt och slogs av exotismen.

 Så mycket äckliga

 och obehagliga djur, här, i Sverige! My got!

 Sista kvällen i götet hängde vi i solen på Mariaplan

 och tittade på Twin peaks. Karin fick total panik när scenen med den dansande dvärgen visades, jag skrattade rått åt henne.

 Nästa dag anlände vi i Stockholm. Hannes bjöd på mat

 och praktiska instalationer.

 Jag och Karin värmde upp inför hennes framtid som konstvetare genom att gå på moderna museet. Här hänger hon en önskan på Yoko Onos önskebuske.

 Givetvis tvingade hon mig att gå på chokladfabriken, hon åt en gigantisk bit choklad,jag åt äcklig glass.

Det var en fin semester och jag sätter punkt med den här bilden på badgänget och utmaningen hitta Kristin...